Igår kväll satt jag sent uppe och njöt av lösgodiset från Makuuni, tittade på serier från Ruutu och diskade och tvättade byk - ni vet, sådär perus-hemmamamma på en fredagskväll.
Så idag började jag morgonen med att njuta av tystnaden, dricka kaffe och äta kvarg-äppel-kanel-combo och bläddra i en gammal Sport-tidning. Jag har flera lådor fulla med gamla tidningar som jag kan bläddra igenom om och om igen och lyckas liksom aldrig tröttna på. För tillfället prenumererar jag endast på modetidningen Elle, men köper ofta t.ex. Cosmopolitan och sporttidningen Fit då de har ett bra erbjudande i butiken. Själv föredrar jag att läsa tidningar fram om böcker, eftersom tidnigsartiklarna är korta och kräver inte mycket tid att läsa igenom, tidnigen tar knappt något utrymme i väskan och är lätt och åtminstone mig inspirerar de bilderna och artiklarna otroligt mycket! De flesta tidningar innehåller ju ofta också test på olika nya produkter och sportgrenar och dem brukar jag läsa speciellt noggrant igenom.
Efter ett varv på favorit bloggarna märkte jag att vädret klarnat upp och solen börjat lysa, så vips blev det dags att byta ut pyjamasen mot träningskläder.
Ush, ush och ush så kallt, frustrerande och motbjudande det var att springa - speciellt på de ställena där vinden blåste rakt emot en, snöflingorna flög som minimala torpeder och stack i ansiktet och benen knappt orkade förflytta en framåt. Ärligt talat så ångrade jag faktiskt litet att jag farit ut och jogga, men hellre pinade jag mig själv framåt sakta men säkert, än saktade ned till gångfart, eftersom jag högst antagligen då skulle ha frusit ihjäl. Och surprise-surprise! När jag väl kommit hem, duschat och satt framför datorn med en stor kopp grönt te var frustationen bortblåst och stoltheten över att jag klarat mig helskinnad hem och lyckats avverka dryga 8km på under 45 minuter!
På eftermiddagen tog jag bussen till Mejlans och åkte snålskjuts med föräldrarna till morfars födelsedagskalas. Kaffe, kaffe, kaffe, vinbärspaj med vaniljglass, krafsa hunden, diskutera Barbie-filmer och måla i målarboken med snart 4-åriga systerdotter/guddotter W - vad kunde vara bättre? Söta gumman.
Under veckoslutet borde jag ännu hitta motivation att börja leta efter vetenskapliga artiklar och övrigt material till mitt examensarbete, vars skrivande jag borde få igång så småningom. Ämnet intresserar mig, men det känns så motbjudande att börja. Varför skall början alltid vara det svåraste skedet? Sen när man väl börjat brukar det ju löpa framåt som av sig själv.
Materialist och estetiker som jag är fungerar jag bäst om jag har något att se fram emot, så ja, en morot har jag faktiskt lovat mig själv. Inte altså en morot sådär ordagrant, men jag har lovat mig själv en rejäl belöning bara jag fått arbetet gjort (eller åtminstone fått en bra början på det!). Kan någon gissa vad jag lovat mig själv?
Kurrnau miten ihanaa olikaan nukkua pitkään tänään! Nousin vasta klo 10 kun olin pari kierrosta herännyt-venytellyt-nukahtanut uudestaan ja uudestaan herännyt.
Eilinen ilta meni perus-kotiäiti-meiningillä, eli pyykkiä pesten, tiskaten, sarjoja netistä katsoen ja irttareista nauttien.
Aamu lähti rauhallisesti käyntiin kahvin, vanhan Sport-lehden ja omena-rahka-kaneli-combolla, hiljaisuudesta nauttien. Multa löytyy kasoittain vanhoja lehtiä joita voin selailla yhä uudelleen enkä tunnu koskaan tylsistyvän niihin! Luen mieluummin lehtiä kuin kirjoja, m.m. koska tekstit ovat lyhyempiä, lehti ei paina paljoa eikä juuri vie laukussa tilaa. Lehdissä testataan usein uutuus-tuotteita ja uusia urheilulajeja ja varsinkin niitä tykkään lukea tarkkaan - niistähän saa hyvin vinkkejäkin!
Kellon edetessä huomasin auringonkin jo nousevan, joten vaihdoin pyjaman lenkkikamoihin ja lähdin ulos.
Hyhhyh, kyllä otti aivoon juosta varsinkin niissä kohdissa joissa oli täydellinen vastatuuli ja lumihiutaleet tuli pienien torpedojen tapaan kasvoja kohti ja jalat hädin tuskin jaksoi puskea kroppaa eteenpäin. Harkitsin kyllä kävelyyn hidastamista, mutta jatkoin sinnikkäästi kipittämistä koska pidin jäätymistä aika todennäköisenä jos vähänkään hiljentäisin vauhtia.
Mutta kun pääsin kotiin, kävin suihkussa ja keitin ison kupillisen kuumaa vihreää teetä katosivat nuo negatiiviset ajatukset ja päälle puski "hyvä minä"-ajatukset - selviydyinhän hei hengissä 8km:a alle 45 minuutissa!
Iltapäivällä suuntasin Meilahteen ja sieltä vanhempien kyydissä isoisän synttäreille. Siellä sitten kahvia, kahvia, kahvia, marjapiirakkaa jätskillä, koirien rapsuttelua ja Barbie-elokuva keskustelua ja värikirjan värittämistä pian 4-vuotiaan siskontyttö/kummityttö W:n kanssa.
Huh. Pitäisi tän viikonlopun aikana saada oppari alkuun ja etsiä tieteellisiä artikkeleita sitä varten. Miksi aloittaminen on aina se hankalin ja vastenmielisin vaihe? Esteetikkona ja materialistina olenkin luvannut itselleni jotain pientä kivaa kunhan saan työn valmiiksi (tai ainakin hyvälle alulle). Arvaako kukaan mikä se mun porkkanani on?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kiitos kommentistasi <3
Tack för din kommentar <3